Publicerad på Vasabladet och Österbottens tidning 8.8.2026.
När slutet av semesterperioden närmar sig fylls LinkedIn allt oftare av inlägg om människor som går vidare till nya utmaningar. Veckorna efter sommarsemestern verkar vara högsäsong för jobbyten. På sätt och vis fungerar sommaren som en nystart för arbetsåret, och det känns naturligt att ta sig an nya uppgifter med förnyad energi.
Redan för flera år sedan började man, särskilt i USA, tala om den stora uppsägningsvågen – The Great Resignation. Fenomenet tog fart efter coronapandemin, när ett stort antal människor frivilligt sade upp sig. Stagnerande löner, en karriärutveckling som har kört fast, oflexibla distansarbetsarrangemang och känslan av att arbetet saknade mening hörde till de vanligaste orsakerna.
Många stannade kvar, men deras engagemang i arbetet minskade. Denna form av protest mot en arbetskultur som leder till utmattning fick namnet Quiet Quitting. Det handlade inte om att faktiskt sluta arbeta, utan om att dra tydligare gränser för att värna om det egna välbefinnandet.
På sistone har allt fler valt att lämna sitt arbete utan att ha ett nytt jobb klart. Bakom beslutet kan finnas utmattning, en önskan att stanna upp en stund eller en tilltro till att den egna kompetensen också bär vidare till nästa arbetsplats. Ekonomiskt är beslutet sällan riskfritt, men för många har välmåendet blivit viktigare än vissheten om ett nytt jobb. Det är fortfarande inget dominerande fenomen, men tillräckligt synligt för att väcka frågan om vår syn på arbete håller på att förändras mer bestående.
Tidigare kämpade många vidare tills de hade säkrat ett nytt jobb. I dag är en del beredda att acceptera osäkerheten om alternativet är att fortsätta i ett arbete som tar mer än det ger. Det är ett tydligt budskap till arbetsgivarna: lönen är fortfarande viktig, men minst lika avgörande är hur vardagen på arbetsplatsen ser ut och vilken känsla medarbetaren bär med sig när arbetsdagen är slut.
Just nu överväger ungefär var tredje finländsk löntagare att byta jobb, medan andelen för bara några år sedan låg närmare 40 procent. Det tyder på att ett osäkrare arbetsmarknadsläge har gjort människor mer försiktiga, även om orsakerna till missnöjet – framför allt sådana som gäller ledarskap och lön – inte har försvunnit.
Och ja, ibland blir det faktiskt bättre av att byta. Ett jobbyte innebär ändå alltid en risk där både arbetstagaren och arbetsgivaren kan bli förlorare. Sett till helheten kan kalkylen ändå slå fel. Även om lönen stiger kan andra viktiga pusselbitar samtidigt försämras. Ett nytt jobb löser därför inte automatiskt de problem som fick en att vilja byta från första början. Det märks också i att nästan var fjärde person har ångrat sitt jobbyte. På årsnivå handlar det om tiotusentals finländare.
Om en medarbetare berättar att hen funderar på att lämna arbetsplatsen är det klokt att ta samtalet redan innan uppsägningen ligger på bordet. Ibland finns lösningen i lönen, ibland i nya ansvarsområden eller en annan arbetsfördelning. Och ibland är det rätt beslut att gå vidare.
Det allra dyraste är ändå om ingen av parterna stannar upp och frågar sig varför det började kännas mer lockande att lämna än att stanna kvar.
