Publicerad på Österbottens Tidning på söndagen 27.10.2019
Jag fick nyligen en inbjudan från arbets- och näringsministeriet att komma och tala på de nationella regionutvecklingsdagarna i Seinäjoki. Det var en härlig känsla att inleda talet med att berätta om hur fint det är att arbeta i en region som enligt flera mätare är ett av Finlands mest framgångsrika.
Och jag behövde inte överdriva det minsta trots att det hade varit helt i sin ordning med tanke på andan i Södra Österbotten. För närvarande pågår en omfattande gemensam nordisk undersökning om varför vissa regioner är mer eller mindre framgångsrika än andra trots att de strukturella utgångspunkterna är de samma. I undersökningen har man funnit ett område i Finland som har visat sig vara ovanligt framgångsrikt – Jakobstadsregionen.
Nu fick jag alltså chansen att berätta om den här högpresteraren för representanter från ministeriet samt kommuner, regionala utvecklingsbolag och läroinrättningar från olika delar av landet. Jag utmanade publiken med att fråga hur många som kommer i kontakt med Jakobstadsregionen i sin vardag. Bara någon enstaka, främst österbottnisk, hand sträcktes upp. Det förvånade mig inte alls eftersom många, trots en bildad bakgrund, inte skulle kunna placera regionen rätt på Finlands karta. Det var alltså hög tid för en ögonöppnare!
Jag använde mig av ett fiktivt exempel på en helt vanlig familj och deras vardag någonstans i Finland. Jag presenterade bilder på olika produkter med logon på de företag som tillverkar dem. På bilderna fanns vattenlås, kallskuret, livsmedelsplaster, släpvagnar, rundbalar, omslaget till kopieringspapper, papperstallrikar, båtar, färdiga sallader, slipmaskiner, hundmat, örtdroppar, hamburgare och cykelutrustning. Ganska alldagliga men ändå helt nödvändiga produkter. Knappast tänker någon som öppnar de enskilt förpackade ostskivorna att nog är det här ändå en smart lösning, var har månne förpackningen tillverkats.
Efter ett tjugotal bilder gav jag publiken en andra chans att svara på frågan. Nästan alla sträckte upp sin hand, och resten fingrade antagligen på sina mobiltelefoner. Jag måste medge att jag själv också blev en aning förvånad över Jakobstadsregionens bedrifter. Ett område med 50 000 invånare vars driftighet berör så många.
Det kanske mest förvånande är ändå att en stor del av regionens produktion inte syns på något sätt för oss vanliga konsumenter. Av regionens produktion ligger tyngdpunkten på investeringsprodukter vars huvudsakliga marknad finns ute i världen. 76 procent av industriproduktionen går på export. Proportionen av detta talar om att en person i Jakobstadsregionen bringar in nästan sex gånger mera exportinkomster än vad en person i Södra Österbotten och fjorton gånger mera än vad en person i Kajanaland gör.
Näringsstrukturen i regionen står på många ben såsom exempelbilderna redan visade. Man har redan under flera år försökt hitta en gemensam nämnare för regionens näringsliv. Karleby och Vasa rider på kemi- och energiindustrin medan Jakobstadsregionen inte kunnat stöpas i någon enskild form. Exporten är den stora sammanfogande länken. Mitt i det område som kallas Exportfinland är Jakobstadsregionen en stjärna som sprider sitt strålande ljus brett omkring sig.
Omfattningen av denna driftighet kan vi beundra i form av landets högsta sysselsättningsgrad och lägsta arbetslöshetsgrad. Det här är något som också forskarna uppmärksammar. Regionens sysselsättning har utvecklats mycket bättre än vad man kunnat föreställa sig. Men det allra intressantaste är att fundera kring vad det är som ger näring åt allt detta. Det ska jag ta upp i min följande kolumn!
