Under de senaste veckorna har penningspelens negativa effekter diskuterats flitigt i offentligheten. Diskussionen fick sin början med spelbolaget Veikkaus radioreklam som upplevdes som ansvarslös. I reklamen uppmanar en psykolog sin kund att söka spänning i livet genom penningspel. Bara en månad tidigare hade bolaget jämställt penningspelande med vanliga rutiner som att gå på café. Och det är det ju för många av oss.
Finländarna använder mest pengar i hela Europa på hasardspel och globalt sett ligger endast Australien och Singapore före oss. En finländare satsar årligen i genomsnitt närmare 400 euro på inhemska penningspel. De som spelar dagligen eller nästan dagligen spenderar ungefär 50 euro i veckan på det. Om finländaren fick bestämma skulle hen hellre bli rik på lotto än på arbete. Ni känner väl till att finländaren alltid vinner och att friskt vågat är hälften vunnet. Även ett barn känner till talesättet att ingen blir rik på att arbeta i Finland.
En stor del av det statliga spelmonopolbolagets intäkter kommer från en mycket liten grupp människor. De är oftast låginkomsttagare, arbetslösa eller äldre personer. Spelandet äter upp allt från arbetslöshetsersättning, utkomststöd, barnbidrag till pensioner. Spelpengar resulterar direkt i mindre medel för den nödvändiga konsumtionen såsom mat, boende, mediciner och barnens fritidsaktiviteter.
Spelande som har utvecklats till ett problem följs ofta av en ond spiral av snabblån, betalningssvårigheter och överskuldsättning. Nästan var tionde vuxen i Finland har betalningsanmärkningar och på ett år har antalet personer med anmärkningar ökat med flera tusen. Den enskilda individens beroende har lett till ett samhälleligt problem. Diskussionen borde kretsa kring finländarnas kunskaper i ekonomi och inte enbart spelandet.
Enligt internationella jämförelser är vuxna finländares ekonomiska kunskaper på en mycket hög nivå. Till riskgrupperna hör dock ungdomar och låginkomsttagare. Detta är oroväckande med tanke på vartåt vi är på väg. Om man inte lär sig de ekonomiska grunderna som ung förstår man sig nödvändigtvis inte på dem som vuxen heller. Var och en borde satsa på ekonomiska kunskaper och en buffert inför den egna framtiden enbart med tanke på att dagens ungdomar kommer att ha det ganska knapert på äldre dagar utan egna besparingar eller investeringar.
Ärendet har nu också lyfts fram i regeringsprogrammet där man har skrivit in att det ska satsas mera på ekonomiska kunskaper på olika nivåer inom utbildningen. Åsikterna hur detta ska göras är delade. En del har efterlyst ett skilt ämne i ekonomi medan andra vill att ekonomi ska inkluderas som en del av övriga ämnen. Det senare skulle vara mera motiverat eftersom ekonomi alltid är närvarande ur någon synvinkel i den verkliga världen. Inom utbildningen skulle det vara viktigt att på ett konkret sätt lära ut ekonomiska kunskaper och hur man hanterar den egna ekonomin. Lärarna har en central roll och lärarutbildningen bör erbjuda tillräckliga kunskaper i ekonomiundervisning och för upprätthållandet av kunskapen inom fortbildningen.
Men det här gäller ändå inte enbart skolorna. Utgångspunkten är de förebilder och attityder som man får hemifrån. När har ni senast pratat om pengar där hemma? Det här är en berättigad fråga eftersom upp till en tredjedel av finländarna meddelar att de till och med undviker att diskutera ämnet med sina nära. Många har fått lära sig att det inte är passande att prata om pengar. Men det är viktigt, eftersom pengar har blivit allt osynligare i och med digitaliseringen. Det som vi inte ser har vi också svårt att förstå, än mindre hantera.
