Nu avgörs Finlands energisjälvförsörjning
Marcus Jansson hänvisade i sin kolumn (ÖT 9.4) till den utredning som Finlands handelskamrar låtit göra och lyfte fram riskerna med energiomställningen, men lät möjligheterna hamna i skymundan – och i sina slutsatser lyfte blicken inte mot horisonten utan stannade vid tröskeln.
Geopolitiska kriser har återigen visat hur sårbart beroendet av importerad fossil energi är. Även om Finlands situation är bättre än i många andra länder är behovet av att frigöra sig från fossila energikällor obestridligt. Energisjälvförsörjning och försörjningsberedskap har blivit allt viktigare mål, och till exempel Kina och Frankrike har under de senaste veckorna fattat politiska beslut om att satsa kraftigt på syntetiska bränslen för att minska sitt oljeberoende.
Om Finland vill bli kvitt beroendet av fossil energi måste produktionen tas i egna händer. Lösningen finns i inhemsk förnybar el, med vilken man kan producera vätgas och vidareförädla den till syntetiska bränslen. I början av stora industriella omställningar finns det alltid osäkerhet. Samma sak såg vi till exempel i digitaliseringens tidiga skede: alla projekt lyckades inte, men utvecklingen stannade inte upp. Nu befinner vi oss i en liknande fas i energiomställningen. Att alla vätgasprojekt inte framskrider enligt plan betyder inte att riktningen är fel eller att grön vätgas saknar framtid – tvärtom visar det att marknaden håller på att ta form.
Det är just därför problematiskt att dra slutsatsen att investeringar borde bromsas. Den verkliga risken är inte att vi går för snabbt fram – utan att vi går för försiktigt fram. Investeringar söker sig dit där förutsättningarna finns, och dessa uppstår inte av sig själva utan kräver proaktivt agerande. Det handlar om en helhet: produktion av ren energi, överföringsnät, lagring, industriella investeringar samt en förutsägbar verksamhetsmiljö och reglering.
Energiomställningen präglas dessutom av ett klassiskt hönan-och-ägget-problem. Industriella investeringar kräver el, överföringskapacitet och fungerande infrastruktur. Samtidigt byggs inte infrastrukturen utan en tydlig bild av framtida efterfrågan. Om vi väntar på att marknaden ska ta form kommer investeringarna att ske någon annanstans – där man vågat bygga i förväg.
Diskussionen borde inte handla om huruvida investeringar ska göras, utan snarare om hur vi säkerställer att de riktas till Finland. Det är också viktigt att förstå var det ekonomiska värdet i energiomställningen uppstår. Enbart elproduktion skapar inte det största mervärdet. Den verkliga nyttan uppstår först när energin möjliggör ny industri, vidareförädling och export. I det avseendet är oron för att Finland skulle bli enbart en energiproducent relevant – men lösningen är inte att bromsa utvecklingen. Lösningen är att säkerställa att den rena energin förädlas i Finland till produkter, industri och export med högt mervärde.
Slutligen handlar frågan inte om huruvida det finns risker i energiomställningen. Det gör det. Frågan är var dessa risker tas – och var avkastningen realiseras. Energiomställningen sker oavsett. Det avgörande är om vi är med och bygger den – eller om vi senare tvingas anpassa oss till lösningar som utvecklats någon annanstans. Kommer vi i framtiden till exempel att kunna tanka Försvarsmaktens stridsflygplan med bränsle som vi själva har producerat – eller är vi beroende av andra när vi försvarar vårt land?
Klimatförändringen kostar globalt 200 miljarder dollar per år i form av naturkatastrofer, såsom stormar, översvämningar och bränder, samt dödsfall orsakade av extrem värme. På ett eller annat sätt kommer vi att fortsätta betala priset. Antingen ser vi skadorna öka – eller så tar vi en aktiv roll och stärker samtidigt Finlands ekonomiska tillväxt genom att skapa ny affärsverksamhet och förbättra vår energisjälvförsörjning.
