En högskoleplats och en hund i födelsegåva?

Paula Erkkilä

För några år sedan diskuterades det på olika forum om att det fanns en högskoleplats för varje barn som föds i Finland. Eftersom drygt en tredjedel av befolkningen avlägger en högskoleexamen så kan vi väl med fog fråga oss vem som ska fylla resten av studieplatserna. Knappast kommer alla i Finland att i fortsättningen vilja studera vid eller komma in till en högskola och långt ifrån alla jobb förutsätter en högskoleexamen. Slutsatsen var att det finns för många högskoleplatser.

I den offentliga debatten är det ändå lätt hänt att vi jämför och förknippar frågor som är oberoende av varandra.

I höstas inledde 60 000 barn grundskolans första klass. Genom att tillämpa samma logik som används för högskoleplatserna så skulle vi kunna bekymra oss för att samhället erbjöd 1,3 grundskoleplatser för varje barn som föddes. På samma sätt skulle det vara lika rimligt att konstatera att det för varje barn som föddes i fjol finns en egen rashund. Det registrerades nämligen lite fler hundar ifjol än vad det föddes barn.

Syftet med jämförelserna är att försöka åskådliggöra proportionerna av saker och ting. I den offentliga debatten är det ändå lätt hänt att vi jämför och förknippar frågor som är oberoende av varandra. De barn som föddes år 2020 fyller inte högskoleplatserna år 2020. Trots detta så har den här fullständigt absurda jämförelsen använts i högskolediskussionerna för att motivera och rättfärdiga det ena syftet efter det andra. För att minska högskolornas nybörjarplatser, allokera finansiering, gallra eller centralisera högskolenätverket – bara för att nämna några.

Arbete och kompetens är grunden för Finlands konkurrenskraft och välfärd nu och i framtiden. När vi pratar om dimensioneringen av högskoleutbildningen så talar vi inte endast om att trygga utbildningen och antalet utbildningsplatser för en viss åldersgrupp. Omvandlingen av arbetslivet har lett till en enorm förändring av kompetensbehovet och flyttat fokus från ungdomsutbildningen till kontinuerligt och livslångt lärande, arbetslivsbaserad utbildning och åtgärdande av kompetensgap. Om det i framtiden finns lika många högskoleplatser som personer i en åldersklass så kan det mycket väl hända att det är alldeles för få.

Paula Erkkilä
direktör
Österbottens handelskammare

ÖVERSÄTTNING: MICAELA LINDAHL-PALMROOS

Påverka och nätverka

- BLI MEDLEM I HANDELSKAMMAREN